Nu sitter jag här framför datorn, har nyligen varit ute på en kort promenad för att rensa tankarna lite, så kommer jag att tänka på livet, inte mitt liv, utan livet i allmänhet. Då ställer jag mig frågan, hur kommer världen se ut om 100 år? det kan ingen svara på. Alltså kommer jag antagligen aldrig någonsin få svar på frågan. Det som jag kan svara på i skrivande stund är att jag kommer vara död då, samt min familj. Även alla mina nuvarande vänner kommer att ha gått bort då. Doesn't it sounds great? Hell no!
Jag är inte rädd för just döden, men tanken av att försvinna från min familj, mina vänner, mitt liv, min värld, gör mig otroligt skräckslagen.
När jag kliver innanför dörren så försvinner plötsligt mina tankar, så sätter jag mig vid msn. Då en kompis skriver och berättar att han har en väldigt nära vän som just förlorat sin mamma. Skrämmande? ja, och så hemskt. Hon hade en hel familj, barn och man. Jag tycker så synd om hela familjen, jag lider verkligen med dem. Även henne, som var tvungen att lämna hela sitt liv, och familj. Det är förskräckligt.
Det känns som att alla bara försvinner numera, för drygt en vecka sedan pratade jag med en vän som jag inte träffat på väldigt länge. Han berättar att hans pappa just gått bort, för snart en månad sedan. Jag började nästan gråta, jag förstår mig inte på det där med döden. Har aldrig gjort, och kommer antagligen aldrig att göra heller.
Jag är en person som väldigt lätt känner medlidande, det som jag främst känner det för är för folk som mist någon i sin närhet. Samt, fattigdomen och svälten i Afrika och de andra länderna.
En väldigt väldigt nära vän till mig, den personen miste sin mamma för ett par år sedan. Hennes mamma, det var hennes allt. Hon ville alltid vara i närheten av sin mamma, vilket är till hundra procent förståeligt. Tänk att mista sin mamma? sitt absoluta allt? det måste vara det absolut svåraste man kan vara med om. Hur många år det än går, så kan man aldrig ha kommit över det, vad jag kan tänka mig iallafall. Det skulle alltid kännas. Ni som varit med om det, jag beklagar, verkligen. Jag önskar ingen behövde gå igenom något sådant. 
Vännen, du vet vem du är. Jag ställer alltid upp för dig och jag älskar dig. Så mycket!